Ny bloggdomän och adress

2016 har just börjat, och jag inleder det nya året med att göra något som jag tänkt fixa en längre tid. Ni minns kanske att jag skrev om att jag tagit tillbaka mitt namn som ogift, Nestor. Nu har jag också äntligen fixat bloggen så att jag hädanefter kan blogga som Emelie Nestor, inte Emelie Mararv.

För er som vill fortsätta läsa min blogg blir det lite lite krångligt. Ni måste nämligen lära er ett nytt sätt att hitta dit, och ni som prenumererar på inlägg måste skapa en ny prenumeration. Jag har försökt göra det så enkelt så möjligt för er genom att publicera lite instruktioner på den nya bloggen. Hoppas det går bra för er! Vi ses!

Idag hålls det val i CAR

Idag har det hållits val i CAR, och jag måste ju ändå få kommentera det med ett par meningar. Jag har skrivit en del kritiskt om det här med att hålla val. Jag har ärligt talat inte varit särskilt optimistisk alls. Därför är det med viss överraskning jag tar in de positiva tongångarna. Att det känns bra för många på plats. Att rekordmånga centralafrikaner gått och röstat. Att det sägs att detta är ett viktigt steg mot fred och försoning. Och att det faktiskt verkar ha gått skapligt korrekt till.

Det är kanske lite tidigt att ropa hej och säga att allt är bra. Självklart finns en massa problem att lösa, en massa saker som kan gå fel. Men ändå. Ett så här lyckat val känns som ett stort steg i rätt riktning. Det finns en önskan om fred och försoning bland vanligt folk, det gör det verkligen. Och kanske att något av det har fått lysa fram idag.

Kvinna marchén

Här är några ställen där svensk media skriver om valen:

Expressen – Geo

Svenska Dagbladet

Jag lever…

Jag ville bara säga att jag lever. Men den här hösten är lite förvirrande. Genom CAWA Safari har jag hittills ständigt haft kontakt med CAR, men nu försvinner den där kontinuerliga arbetskontakten och då blir det inte samma grej på bloggen heller. Och tankarna spretar åt alla håll och jag vet inte riktigt i vilken tråd jag ska dra i. Läser andras bloggar om att nischa sig för att få relevanta läsare och vet inte riktigt på vilket sätt jag ska nischa mig. Vill ju inte helt byta spår och samtidigt måste jag ändra något, för någon naturlig direktlänk mellan Sverige och Centralafrika är jag inte längre.

Någon kommenterade vid ett tidigare tillfälle när jag haft en sådan här paus i skrivandet att jag inte ska känna mig tvingad att skriva. Och det gör jag inte. Jag skriver för att jag vill. Men det är ju inte meningen att detta ska vara en allmän dagbok om vad jag gör i mitt liv. Så därför är det lite tankepaus. Men orkar ni vänta så återkommer jag.

Honorine hemma igen

Jag blev så trött efter att Honorine åkt. Trött och tyst.

Men nu är jag piggare igen, och jag kan berätta att om jag var trött så var nog de tre besökande ännu tröttare. Alla intryck, allt nytt. Och så den långa hemresan på det, som inte alls blev som planerat. Nu är det i alla fall tillbaka i CAR. De kom till slut iväg från oss förra lördagen, för en vecka sedan, ungefär fyra dygn efter det ursprungliga avresedatumet. Resan gick då till Yaounde i Kamerun, där de blev upphämtade av en förbokad taxichaufför och körda till gästhuset på SIL, där säkert många av er bloggläsare har passerat genom åren. Efter ett par dagar i Yaounde gick färden vidare med bil mot Kentzou och gränsen mellan Kamerun och CAR. Tanken var att den resan skulle gå på en dag, men det tog två dagar och de fick övernatta hos en bekant på halva vägen. Men så, på onsdag kväll var de slutligen framme i Gamboula. Och jag har inte fått tag på Honorine idag, men kanske är hon till och med hemma i Berberati nu.

Det känns så roligt att besöket blev av! Och även om det är slut så hoppas vi att det leder vidare till något mer. Något av det sista jag och Honorine sa vid avskedet tidigt, tidigt på lördagsmorgonen var att vi ses snart igen. Fast den gången kanske inte på svensk mark.

Fötter hav

Tillbaka i Örebro

Vi är tillbaka i Örebro igen. Allihop. Trötta efter en lång dag och med nya flygbiljetter bokade till Yaounde istället för Bangui. På lördag.

Eftersom lördag är den tredje oktober, och de tre besökarnas visum går ut redan den första, har vi också gjort oss den nya erfarenheten att besöka Migrationsverket för att ansöka om förlängning av visumen. Det är verkligen spännande att se Sverige från “andra” sidan, från ett annat perspektiv än den svenska medborgarens. Mot våra vänner var Migrationsverket mycket trevliga och tillmötesgående. Man kan ju hoppas att så även är fallet för andra som är i kontakt med dem.

Nu känns det hela under koll för vår del, och det känns väldigt skönt att vi inte behöver vinka av någon med destination Banugi den närmaste veckan. Läget där verkar vara rätt dåligt, så här mycket skottlossning och plundring som det är nu har det inte varit sedan statskuppen 2013 sägs det. Eftersom det går väldigt mycket rykten om vad som hänt och inte vill jag inte själv spekulera utan avvaktar tills imorgon med att försöka göra en sammanfattning. Nu behöver jag sova.

Inställt flyg och mera oro

Efter en dag av funderande, ringande, väntande och kollande står det klart att flyget till Bangui definitivt är inställt. Det är svårt att få nyheter där nerifrån men människor vi pratar med säger att läget är kaotiskt, fullt med folk ute och plundrar, och skottlossning. Titt som tätt får vi höra att det lugnat ner sig, men bra är det ännu inte. Mycket ilska riktas mot de vita, mot FN och mot fransmännen. Man säger att de gör för lite, eller att de lägger sig i för mycket. Att de i vilket fall som helst inte borde vara där. Men att de i alla fall inte ska få landa med något flyg.

För våra gästers del tänker vi åka till flygplatsen imorgon bitti och se om det på något sätt går att boka om så att de kan få flyga till Yaounde i Kamerun istället. Oddsen är inte direkt till vår fördel men vi griper efter det halmstrået. Annars blir det ansökan om förlängt visum och ytterligare några dagar i Sverige för de tre centralafrikanska kvinnorna.

Ni som ber, be gärna en bön både för resan och för situationen i Bangui och alla de som berörs av den.

Fortsättning följer, igen…

Nya oroligheter i Bangui

“Jag hade på känn att det skulle hända”, sa Honorine igår när vi hörde nyheterna om nya oroligheter i Bangui. För mig känns det också som en déjà vu. Det här har hänt förut, att vi stått inför en avresa till RCA och inte vetat om det går att åka.

Rykten om vad som hänt florerar redan, och jag känner mig lite för splittrad för att försöka ge en överblick, men i all korthet kan man väl konstatera att hela Bangui – och många andra delar av CAR också för den delen – är lite som en krutdurk som bara kräver en liten gnista för att det ska explodera. Natten till lördag blev en muslimsk motorcykelförare dödad av Anti-Balaka, vilket orsakade en sådan explosion i PK5. Minst 20 döda och 100 skadade talas det om. Och även om direktrapporterna från Bangui säger att det lugnat ner sig något idag så är det fortfarande oroligt, med barrikader på vägarna och mycket skottlossning.

Det här är viktigt och jag vill gärna skriva mer, men just nu upptas min tid av det, ur min horisont, mer direkta problemet med Louises, Philomenes och Honorines hemresa. De skulle ha flugit tillbaka till Bangui tidigt imorgon, tisdag. Men nu är flyget troligen inställt, och det kanske är lika bra, för att skicka tillbaka sina vänner till Bangui i detta läge känns inte rätt. Så hur gör man då? Vi ringer runt och kollar flygbiljetter, ser på möjligheten att de ska ta sig hem via Yaounde, försöker reda ut hur det funkar med visum ifall de blir kvar i Europa något längre än väntat.

Fortsättning följer.

Att bjuda eller inte bjuda

Jag och Honorine, som nu snart bott hos mig en månad, har båda rätt bra koll på varandras kulturer. Hon för att hon jobbat för svenskar i många år. Jag för att… ja, det där vet ni ju redan. Vi brukar därför navigera genom det mesta utan några större krockar. Men igår gick vi lite bet. Nej, det blev ingen jättekrock, men vi hade väldigt olika åsikt om vad som egentligen var mest artigt.

När hon kom hit från CAR hade hon med sig lite mat: jordnötter, sesamfrön och sånt. Mycket goda grejer, som jag helt enkelt stoppade i skafferiet. Sen har de blivit liggande, och jag har gått och haft en aning dåligt samvete för det där. Så till slut, igår, föreslog jag att vi skulle köpa koncentrerad mjölk och göra sesamkakor. Honorine blev förskräckt.

– Så att jag måste äta det som jag har gett bort till dig? frågade hon. Nej, det vill jag inte göra. Det där får du spara tills jag åkt hem!

Och så var jag tvungen att förklara att jag hade gått och tyckt att jag var oartig som lät hennes gåva ligga orörd i skafferiet.

– Inte alls, tyckte hon. Snarare tvärt om.

Och jag vet ju att det är så där i RCA, att man aldrig ska bjuda på något som en person haft med sig som present. Men ibland sitter det svenska djupt. Ibland är det svårt att ta in att det jag anser som självklart kan uppfattas på ett helt annat sätt av en annan person. Till och med av en av mina bästa vänner.

Lever livet

Jag ber om ursäkt för bristen av uppdateringar. Speciellt när det faktiskt finns något att skriva. Sedan Honorine, Philomene och Louise kom hit har jag tänkt på massa saker som jag vill berätta om, men jag har inte haft tid. Alls. Under den gångna helgen blev en dröm verklighet när jag och Honorine tillsammans med Karolina Cederqvist ledde en körhelg där vi sjöng sånger från CAR blandat med gospel. Det var fantastiskt roligt OCH alldeles galet speedat och jag var så lycklig efteråt trots på tok för lite sömn. Sedan, på måndagen, drog jag och Honorine iväg på en liten roadtrip för att träffa folk och besöka lite olika ställen i Sverige. Efter Göteborg, Malmö och Horda har vi nu landat i Rydsnäs, där vi ska sova i två nätter. Och sova behöver vi göra så jag tänker inte skriva mycket nu heller. Men nu vet ni att jag lever. Och att det kommer mer, både text och foton. Snart.

Gäster och värdfolk

Kvinnor från CARI sex dagar har de varit här nu, våra tre vänner från CAR. Sex intensiva dagar fulla av möten, studiebesök och nya upplevelser. Och jag är så imponerad av hur de hanterar situationen. Detta att komma till ett helt nytt sammanhang, där ingenting är som hemma. Alla tre har förvisso haft mycket kontakt med svenskar genom åren, och visste väl på något sätt vad de hade att vänta sig, men samtidigt är detta kvinnor som kommer från ett av världens fattigaste länder. Åtminstone om vi pratar om fattigdom i ekonomiska termer. De här tre kvinnorna är vana vid att laga sin mat och värma sitt vatten över öppen eld, inte ibland, utan varje dag. De är vana att stiga upp varenda morgon (om de inte har någon yngre släkting som kan göra jobbet åt dem) och blåsa liv i glöden från föregående kväll, för att slippa slösa på tändstickorna. Först när elden brinner kan de värma vatten att tvätta ansiktet med och sedan koka kaffe till sig själva och familjen.

Och så hamnar de här, i våra svenska kök, där vi vrider på en kran för att få varmvatten och trycker på en knapp för att få kaffe. Och de tar det med ro. Visst pratar vi om skillnaderna. Men det får vara som det är. Det är ljusår mellan våra olika vardagsliv, men det är inte det som vi fokuserar på under det här besöket. Vi kan mötas bortom dessa olikheter.

Och så känns det så skönt för mig, detta att få ta emot dessa kvinnor som gäster, istället för att själv vara gäst. I CAR blir jag så ofta uppassad och servad. Man bär mina väskor, man tvättar mina kläder, man bär fram kaffe på en bricka och bjuder mig att ta en extra bulle medan barnen bara får en halv. Jag får sällan bjuda igen, jag är ju gäst, och ibland är det alltför lätt att tolka den där gästfriheten som en rest från kolonialtiden, en tanke att vita människor ska passas upp på. Men så idag, när Honorine är på väg ut genom dörren för ännu ett besök, säger hon i förbigående att hon lagt en hög med smutstvätt på golvet i sitt rum. Om jag ändå ska tvätta kan jag väl ta med hennes kläder också? Och med ens vet jag att jag kommer att ha mycket lättare att ta emot hennes gästfrihet nästa gång jag besöker henne i Berberati.